Vi som inte är judar har alltid fått vara delaktiga i tillbedjan till Israels Gud och har alltid fått närma oss och försonas med Hashem.

Offersystemet var bl a till både för att tacka Gud med tackoffer och för att försona synder som begåtts av misstag (och för tackoffer mm). Även ”icke judar”/ främlingar i Israel fick på Bibels tid offra till Herren:

Num 15:14 När en främling som bor hos er eller någon som vistas ibland er i kommande släkten vill offra ett eldsoffer till en ljuvlig doft för HERREN, skall han göra så som ni gör.
Num 15:15 Inom församlingen skall samma stadga gälla för er och för främlingen hos er, en evig stadga från släkte till släkte. Som det är för er, så skall det vara för främlingen inför HERRENS ansikte.

När en ”icke jude”/främling hade syndat av misstag hade den samma möjlighet som den av Israels folk att i tabernaklet eller templet offra ett syndoffer:

Num 15:27  Och om någon enskild syndar ouppsåtligen, skall han såsom syndoffer föra fram en årsgammal get.
Num 15:28  Och prästen skall bringa försoning för denne som har försyndat sig genom ouppsåtlig synd, inför HERRENS ansikte; på det att honom må bliva förlåtet, när försoning bringas för honom.
Num 15:29  För infödingen bland Israels barn och för främlingen som bor ibland dem, för eder alla skall gälla en och samma lag, när någon begår synd ouppsåtligen.

Förlåtelse för synd förutsätter inte djuroffer. Bön och ånger har alltid varit ett sätt att försonas med Gud:

Hos 14:2  (14:3) Take with you words, and return unto the LORD; say unto Him: ‘Forgive all iniquity, and accept that which is good; so will we render for bullocks the offering of our lips.

När man ber Gud om förlåtelse för synder man begått är det väldigt vanligt att man inom judendomen betonar att man faktiskt känner ånger och att man har uppriktig intention att inte göra fel igen (ex i Stone ed. kommentar av Tanak av Hos 14:2). Frasen ”accept that which is good” är därför en hänsyftning till att man ber Gud se till de goda intentionerna att ändra sig och att man ”offrar” genom att be istället för med offer i templet.

Även när Tabernaklet och templet var i funktion krävdes uppriktiga goda intentioner av den som ville närma sig och försonas med Gud:

Psa 51:16  (51:18) Ty du har icke behag till offer, eljest skulle jag giva dig sådana; till brännoffer har du icke lust.
Psa 51:17  (51:19) Det offer som behagar Gud är en förkrossad ande; ett förkrossat och bedrövat hjärta skall du, Gud, icke förakta.

Redan när det första templet invigdes var det ett uttalat syfte att alla folk skulle få närma sig Hashem. Salomo bad vid invigningen:

1Ki 8:41 Också om en främling, en som inte är av ditt folk Israel, kommer från något land långt borta, för ditt namns skull
1Ki 8:42 – ty man skall också där höra talas om ditt stora namn och din starka hand och din uträckta arm – ja, om han kommer och ber, vänd mot detta hus,
1Ki 8:43 må du då höra det i himlen där du bor och göra allt vad främlingen ropar till dig om. Så skall alla folk på jorden lära känna ditt namn och frukta dig, såsom ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus, som jag har byggt, är uppkallat efter ditt namn.

Jag känner mig välsignad. De noachidiska buden kan lite enkelt sammanfattas som att man inte ska göra massa dumheter. De säger vad man inte bör göra (förutom budet att verka för ett välfungerande rättvist juridiskt system där man lever). Större krav ställs inte. Välsignelsen ligger i att försonas med Gud och be till Gud! Det är som att man lägger till en högre växel. Gud har alltid önskat att alla människor ska lära känna Honom.

/Niklas

Annonser