Jag var på Gudstjänst igår i Stora synagogan i Stockholm. Det var en väldigt fint, med mycket bön och textläsning. Och såklart även blåstes i Shofar, ett bockhorn, för att väcka varje slumrande själ så att varje person ska vända sig mer till Hashem.

Jag satt bredvid en äldre herre som såg till att jag hängde med i bönerna från boken. Merparten var på hebreiska, men allt stod även skrivet med Svensk text så alla kunde hänga med.
Vid ett par tillfällen kom ett par mammor förbi så deras små barn fick hälsa på den äldre mannen bredvid mig. Han berättade med stor glädje att det var hans barnbarnsbarn. Vilken ynnest det måste vara för honom att få se barnbarnsbarnen växa upp. Jag ville inte fråga mannen om hans bakgrund, men han måste ha varit barn eller tonåring under andra världskriget. I hans ungdom var det vanligt att judiska familjer var sönderslagna eller utplånade av nasisternas försök till utrotning av judar. Visst verkade mannen bredvid mig väldigt glad över barnbarnsarnen, men det kanske är så att jag som inte var med när han var ung ens om jag vill kan förstå hans glädje fullt ut.

När vi kom ut från Synagogan hade polisen spärrat av gatan med kravallstaket och en polispatrull bevakade så att besökarna eller synagogan inte skulle utsättas för några otrevligheter. Några kvarter bort hölls under dagen demonstrationer mot Irans regim och för Palestiniernas situation. Antagligen var det skälet till att vi denna dag skyddades med kravallstaket när vi gick på Gudstjänst.

/ Niklas

Annonser